Systematisk uppföljning i socialtjänsten: Vägen mot en kunskapsbaserad praktik eller resurskrävande mätning av fel saker?

Abstract

Systematisk uppföljning (SU) presenteras som ett viktigt verktyg i relation till olika utmaningar i svensk offentlig sektor, inte minst inom socialtjänsten. Socialstyrelsen och SKR beskriver SU som ett centralt inslag i arbetet med evidensbaserad praktik och kunskapsstyrning. SU beskrivs även syfta till att öka kvalitet, utveckla och förbättra verksamheter, skapa beprövad erfarenhet, bidra till transparens samt underlätta infriandet av krav och förväntningar.

Samtidigt som det på nationell nivå görs satsningar rörande SU, i syfte att stötta lokala verksamheter i socialtjänsten, råder utifrån ett regionalt och lokalt perspektiv en osäkerhet kring vilka uppföljningar som faktiskt genomförs, hur dessa används samt vilka prioriteringar som bör göras i relation till systematisk uppföljning. Omfattningen av olika uppföljningar och uppföljningssystem har i många regioner och kommuner blivit svåröverskådlig, parallellt med att nyttan med SU upplevs oklar. Vilken typ av uppföljningar som ska ligga till grund för det systematiska kvalitetsarbetet är inte självklart, och ännu oklarare tycks det vara hur uppföljningar ska användas för att bilda kunskap om och utveckla verksamheter inom socialtjänsten.

I vårt paper presenteras en empirisk studie av hur systematisk uppföljning uppfattas av personer i socialtjänsten som arbetar med verksamhetsutveckling. Vi fokuserar på tre frågeställningar:

1) Hur uppfattas systematisk uppföljning med avseende på dess fokus och användningsområden?
2) Hur uppfattas systematisk uppföljning med avseende på den kunskap som genereras?
3) Vilka utmaningar uttrycks när det gäller arbetet med systematisk uppföljning i praktiken?

På basis av resultaten diskuteras om SU i socialtjänsten är vägen mot en kunskapsbaserad praktik eller resurskrävande mätning av fel saker.