Delaktighetskompassen

Abstract

Bakgrund och syfte: Barns rätt till delaktiga i frågor som rör deras välbefinnande lyfts ofta fram i riktlinjer, lagrum och forskning. Men kunskap om hur barn utövar delaktighet i mellanmänskliga möten är relativt outforskat. Ett betydande antal forskare kritiserar därtill delar av forskarsamhället för dess snäva analyser och framskrivningar av barns delaktighet, då de exempelvis utgår från barnkonventionens formuleringar i stället för att utgå från hur barn utövar delaktighet och barns perspektiv på delaktighet. I denna studie har vi har därför sökt att identifiera och beskriva observerbara aspekter av barns delaktighet i möten mellan socialarbetare, barn och deras familjer.

Metod: En induktiv mikroanalys genomfördes på 17 naturligt förekommande audiovisuella inspelningar av autentiska barn- och familjeterapier från socialtjänstens öppenvård och barn- och ungdomspsykiatrin.

Resultat: Analysen genererade sex dimensioner av barns delaktighet: participatorisk, direktiv, positionerande, emotionell, agentiv och narrativ. Vi har sammanställt dimensionerna i en kompass, vilken illustrerar att en dimension inte nödvändigtvis föregår eller är viktigare än en annan.

Slutsatser och implikationer: Genom att erbjuda en icke-hierarkisk och icke-linjär sammanställning utmanar studien den ofta förekommande idén att ju delaktigt ett barn är desto bättre är det. I stället för att sträva efter högre nivåer av delaktighet, eller mer delaktighet, menar vi att socialarbetare bör kontinuerligt utvärdera den delaktighet barnet utövar och överväga om den delaktighet, eller en annan, är mest hjälpsam i stunden.