Hållbar svenska i kommunpolitiken – ett nonkluderande språk?

Abstract

Utgångspunkten för det här föredraget är att hållbar svenska innebär ett språkbruk som inte pekar ut individer eller grupper av människor på ett marginaliserande eller stigmatiserande sätt. Även till synes välvilliga ansatser som ”inkludering” misslyckas med detta förhållningssätt om inkludering bygger på en indelning i ”vi” och ”dem”, där ”vi” avgör vem som ska inkluderas och hur ”de” identifieras och beskrivs (Canagarajah 2022).

Det här föredraget fokuserar på språkbruket i svensk kommunpolitiks strävanden efter hållbara samhällen. Kommunpolitik är intressant i sammanhanget eftersom det har en direkt inverkan på människors vardagsliv och förutsättningar. Syftet med föredraget är att identifiera hur kommunpolitiska visionsdokument med kopplingar till hållbarhet förhåller sig till kommun­inne­vånarna som är målet för politiken. Syftet uppnås genom att utforska om och hur nonkluderande design (Hedvall m.fl. 2022), en ansats som undviker utpekande kategoriseringar av människor och förutbestämda antaganden om människors roller och behov, kan tillämpas på språkliga resurser. Studien görs inom ramen för ett pågående, tvärvetenskapligt forskningsprojekt.

Materialet utgörs av policydokument i tre svenska kommuner – Östersund, Kalmar och Göteborg – och inbegriper planer, strategier och program för jämlikhet, åldrandevänlighet och full delaktighet för personer med funktions­ned­sätt­ning. En kritisk diskursanalys med utgångspunkt i nonkludering görs av materialet. Analysen fokuserar på mönster i hur närvarande respektive frånvarande aktörer framställs. Resultatet används för att diskutera möjligheter och begränsningar med nonkludering som en väg till hållbart språkbruk.