Inlärarens adjektivkongruens – en svårighet även för bedömaren

Abstract

Adjektivkongruens är sedan länge en dokumenterad svårighet för andraspråksinlärare av svenska. (t.ex. Glahn m.fl. 2001; Nyqvist 2013). För en hållbar undervisning krävs då att bedömningarna av strukturerna blir korrekta. En utgångspunkt för grammatisk analys i svenska som andraspråk är interimspråket, det vill säga det inlärarspråk där inläraren antas vara en aktiv kreatör i sin inlärning och skapa strukturer som är ett resultat av bland annat överföring från undervisning och modersmål och slutsatser utifrån andra målspråksstrukturer (Selinker 1972). Det är dock inte ovanligt att man utgår ifrån svensk målspråksgrammatik på SVA-kurser i högre utbildning, vilket skulle kunna leda till att analyserna görs utifrån målspråksstrukturer i stället för utifrån inlärarstrukturer. Man riskerar då att i sin bedömning missa kunskap som inläraren har, såsom att ett stort lägenhet är korrekt attributiv kongruens även om genusvalet är fel, vilket kan få konsekvenser för undervisningen. Syftet med den här studien är att undersöka om bedömare utgår ifrån interimspråket i sin bedömning av adjektivkongruens eller om det främst är målspråksformer som godkänns. I studien undersöks lärares och lärarstudenters bedömning av adjektivkongruens genom digitala enkäter. Preliminära resultat visar att målspråket styr många av bedömningarna, det vill säga att ett stort lägenhet bedöms som fel, men också att bedömarnas egen kunskap ”läses in” i bedömningen trots att information saknas om inlärarens kunskap. Ett sådant exempel är att kallt väder bedöms som korrekt trots att det saknas information om inlärarens val av genus av ”väder” och därmed om det är attributiv kongruens.