Att vända blicken mot sig själv: En problematisering av den normkritiska pedagogiken

Abstract

Med utgångspunkt i förskolans och skolans likabehandlingsarbete är syftet med denna artikel att problematisera den förståelse av normkritisk pedagogik som vuxit fram inom svensk utbildningspolitik sedan införandet av lagen mot diskriminering och annan kränkande behandling av barn och elever (SFS 2006:67). Mer precist försöker vi besvara frågan om vad innebär att vara och bli ”normkritisk” i relation till det Zygmunt Bauman kallar för det moderna utbildningsprojektets andra – främlingen. Vårt argument är upp­ delat i tre delar. Först analyseras den dominerande diskursen om normkritisk pedagogik inom svensk utbildningspolitik, där kritik mot rådande normer och maktordningar har kommit att betraktas som en specifik metod eller strategi för ett framgångsrikt likabehandlingsarbete. Därefter vänder vi oss till den subjektsförståelse som återfinns inom poststrukturell teoribildning och visar hur denna kan relateras till den normkritiska pedagogikens vilja till frigörelse och förändring. Avslutningsvis argumenterar vi för att den förståelse av normkritisk pedagogik som dominerar det utbildningspolitiska talet om skolors och förskolors likabehandlingsarbete utgår från ett klassisk modernistiskt utbildningsideal. Konsekvensen är att de normkritiska strate­ gier som föreslås får svårt att bemöta de människor som av olika anledningar inte passar in ett ordnat samhälle eftersom de genom sitt främlingskap både tillhör samhällets insida och utsida.