Att skolas till en läsare – om den svenska skolans läsundervisning under 1990- och 2000-talet genom en ung arbetarmans berättelser

Abstract

I artikeln uppmärksammas en ung arbetarmans berättade erfarenheter av den svenska skolans läsundervisning. Utifrån en livsberättelseansats som sätter den berättande människan och dennes erfarenheter i centrum synliggörs hur framväxandet av en läsarhistoria är ett resultat av ett komplext samspel mellan erfarenheter och minnen av skolans läsundervisning och de erfarenheter som gjorts utanför denna kontext över tid. Den läsarhistoria som växer fram samspelar i sin tur med den specifika lokala och historiska kontext i vilken berättelserna ägt rum och med de upplevda förväntningar som vilat på berättaren att vara pojke och man i en svensk skogsbygd. Artikeln synliggör hur läsning görs till en socialt och kulturellt accepterad praktik inom en lokalt förankrad maskulin arbetarklasskultur genom processer där läsningen kopplas till konkreta fysiska handlingar och införlivas i en muntlig berättartradition. Genom dessa transformationsprocesser görs läsningen inte enbart till en ”nyttig” eller ”vettig” sysselsättning, utan också till en praktik genom vilken en ung arbetarman i skogsbygden utvecklar en identitet som läsare. Studien riktar ljuset mot frågor som kretsar kring vem som är en läsare, och vem som inte är det, vad läsning är och vad det inte är, och på vems eller vilkas villkor. Studien illustrerar också hur de möjligheter att diskutera läsningens vad, hur och varför i skolans läsundervisning riskerar att gå förlorade i en läsdiskurs som betonar läsning av pappersburen typografisk text och som utestänger andra, alternativa sätt att läsa och skapa mening i mötet med olika typer av texter.