Relationell pedagogik som närvaro

Abstract

Syftet med denna artikel är att ur ett dialogfilosofiskt perspektiv analysera närvaron som en dimension av den relationella pedagogiken. Pedagogisk verksamhet inkluderar relationer av olika slag: mellan läraren och eleven, mellan elever, mellan elever och olika lärandeobjekt, relationer ansikte mot ansikte och digitala relationer. Samtidens skola befinner sig i ett korsdrag av förväntningar, bland vilka internationella kunskapsmätningar och krav på lönsamhet och effektivitet är framträdande. Lärarens arbete, och därmed även relationerna i detta, löper risk att instrumentaliseras genom att begränsas till det som är mätbart och svarar mot den globala marknadens krav. Främjandet av relationer får dock inte i första hand motiveras ur ett samhällsnyttoperspektiv, även om detta givetvis ingår, utan handlar primärt om elevens växande som människa, tillsammans med andra människor. Utgående från Martin Bubers dialogfilosofi och genom begreppen förbundenhet, ömsesidighet och jämbördighet, tillit och tid samt förundran analyserar jag närvaron som en del av den relationella pedagogiken.