Antropocen och utbildning – direkta naturmöten och demokratiska processer

Resumé

Allt oftare omnämns att planetens tillstånd befinner sig i en ny tidsepok; Antropocen – människans tidsålder. Förutom den geologiska lydelsen pekar tillståndet även på det paradigmskifte i tänkande mänskligheten nu befinner sig i. Vår färdväg definieras som alltmer akut ohållbar. Från ett samlat vetenskapssamhälle framförs nu nödvändigheten av att på kort tid åstadkomma omvälvande förändringar, i en omfattning vi tidigare inte skådat. I det sammanhanget lyfts också ofta utbildningens centrala roll. I den här artikeln lutar vi oss främst mot den franska filosofen Bruno Latours resonemang om de konsekvenser antropocen har för människans behov av relationsskapande och tillhörighet. Eller formulerat som en utmaning att konfronteras med i undervisningen: Hur kan undervisningen skapa relationer med ”det mer än mänskliga” där människan utgör en integrerad del i biosfärens levande och materiella processer? Med hjälp av tre konkreta exempel från två skolor och med teori och analytiskt fokus hämtat från
pragmatiska perspektiv på kommunikation, utforskar vi Latours efterfrågan av ”The terrestrial”. I den argumentativa texten visar vi hur detta kan identifieras i termer av öppna naturmöten, i relationsskapande och i demokratiska processer, vilka synliggör hur vi människor är sammankopplade med biosfären. I artikeln pekar vi också på några didaktiska riktningsgivare vilka kan vara till hjälp för lärare att skapa en undervisning som möjliggör för det omedelbara naturmötet, öppnar för det relationella utrymmet och stödjer genomlevandet av demokrati som en form av liv.