Perspektivskifte som abduktiv metod för att reda ut frustrationer

Abstract

Abduktion beskriver Peirce som en process som uppstår då forskaren möter något som förbryllar i ett empiriskt material och som efter viss tankemöda bidrar till att nya idéer uppkommer som går att undersöka vidare. Trots Peirces omfattande publikationer som behandlar denna process är han ytterst sparsam kring att ge metodologiska råd hur förflyttningen från något som förbryllar till nya insikter går till. Peirces begrepp habituation kan ge en viss vägledning, vilket enligt Peirce avser att forskaren behöver ha en beredskap att tänka på nya sätt, det vill säga en förmåga att ständigt lära för att kunna utveckla nya tankemönster där inspiration kan erhållas från en variation av material och personer. I denna artikel presenteras perspektivskifte som en metod vilken kan hjälpa forskaren med förflyttningen från begränsande till nya tankemönster. Metoden innebär initialt att forskaren stannar upp vid utsagorna och reflekterar över det egna perspektivet, egentligen de egna tankemönstren formade utav tidigare erfarenheter. Den egna förståelsen ställs sedan i förhållande till det perspektiv från vilket intervjupersonen talar, vilket även det är format utav tidigare erfarenheter. Tillämpandet av metoden illusteraras utifrån ett etnografiskt intervjumaterial med äldre manliga närpoliser som berättar om den nya organisatoriska praktik som uppstod i och med närpolisreformen.