Barn som busfrön eller kreativa aktörer?

Att se på nya sätt via en abduktiv strategi

Abstract

I artikeln kommer ett enskilt, överraskande trassligt, fokusgruppssamtal med fyra elever att omtolkas med utgångspunkt i Charles Sanders Peirce’s begrepp abduktion. Materialet är hämtat ur ett treårigt forskningsprojekt kring elevers erfarenheter av konstnärlig undervisning som bedrevs av professionella konstnärer. Istället för att, vilket jag inledningsvis gjorde, konstatera att samtalet med några av skolans allra yngsta elever inte gav värdefull kunskap om barnens erfarenheter ifrån skolprojektet omprövas tolkningen. Då framträder inte barnen längre som busfrön. Med en abduktiv ansats synliggörs istället ett kreativt barnsamspel som utmanar och skapar förskjutningar i både relationen mellan den vuxna och barnen och av skolans normer, och därigenom även barns konventionella in- och underordning. Barns aktörskap kan ha olika uttryckssätt och för att erkänna dessa varianter krävs en öppenhet, och ett analytiskt arbete kring det oväntade. Via en abduktiv strategi (Paavola, 2014) används i analysen nya begrepp för tolkning, här estetisk negation (aesthetic sublation, Ylönen, 2021) genom vilket materialet rekontextualiseras. Detta synliggör i sin tur dimensioner av barns agens och deras omskapande motstånd till den vuxnas intention. I en avslutande diskussion relateras pragmatism till vad abduktion och sådan rekontextualisering kan bibringa, i termer av nya möjliga tolkningar av meningsskapandets praktiska konsekvenser.