Röster och rörelse: Fokusgruppen som postkvalitativ metod

Abstract

Fokusgruppsintervjun är en i pedagogiska sammanhang vanligt använd metod, och erbjuder genom sin öppna form många intressanta möjligheter. I denna artikel betraktas dessa möjligheter i ett postkvalitativt perspektiv, med särskild inspiration i Gilles Deleuzes och Félix Guattaris filosofi. Fokusgruppsintervjun ses här som en metodologiskt konstruerad händelse, vilken skapar mellanrum där begär kan uttryckas och tillblivelser ske. Utgångspunkt tas inte i det stabila, rationellt sammanhållna subjektet, utan i tillblivelselinjer och begreppet rösten-utan-organ, som är frikopplad det subjekt som traditionellt centrerats i den västerländska filosofin. I mellanrummet finns utrymme för konstruktioner av subjektivering, alltså för varanden som aktualiseras och framträder. I analysen av fokusgruppsintervjun bör inte ambitionen vara att söka sig under ytan för vad som sägs med ambitionen att skapa en djupare förståelse, utan istället att kartlägga detta immanenta plan och det som konstrueras och blir till där. Denna artikel visar på fokusgruppsintervjuns postkvalitativa kvaliteter och hur dessa vidgade metodologiska perspektiv kan bidra till verktyg som gör det möjligt att studera hur ny kunskap skapas.